Ibland glömmer jag vad som fick mig att börja läsa, spendera timmar i skolbiblioteket när andra barn spelade fotboll mot träplank på asfaltsplaner eller lekte med den för tillfället mest hypade plastleksaken. Litteraturen smög sig på mig genom ett intresse som bottnar i min totala, förlamande rädsla.

Att jag sökte mig till böcker för att tillfredställa mitt snedvridna behov berodde på att det var den enda källa jag kunde tillgå. Många vuxna tror att man inte får prata med barn om saker som skrämmer dem, eller så vill de inte. När ämnet väl kom upp satt jag mest på helspänn av alla, och en ganska enkel berättelse kunde finnas kvar hos mig i flera år som ett latent virus, hugga tag i mig och klistra mig vid tröskeln. Ändå letade jag varannan dag efter nya titlar i skolbiblioteket. Ändå var jag fastfrusen i soffan varje rast så fort en ny bok kommit in, tills den var noggrannt genomläst. Med åldern försvinner sådant där. Tror man.

Självupptagen som jag är kollar jag sökmotorreferenser till den här bloggen. Någon har sökt på "älvkungen goethe". Jag testar. Och där är det. Resultat nummer 2 i listan. En länk till Wikipedia. Och blodet isas, precis som det gjorde varje natt i flera år.

Spökliftare.

Jag klickar, och hamnar i dödsskräckeufori när jag börjar läsa. Jag tänker på filmer jag  sett, "sanna historier"  jag hört och noveller jag läst. Jag kan inte sluta läsa. I två timmar har jag googlat spöken, gastar, älvor och vampyrer.

Under större delen av mitt liv har jag varit rädd för mörkret, stundtals riktigt ohälsosamt. Skräckens kärna var vampyrer, då jag som barn blev fixerad vid den morbida, ondskefulla, sexuella, mäktiga, perversa, mystiska och livsfarliga  aura som omga varelserna. Jag fängslades av det nogrannt formulerade och allmänt accepterade regelsystmet för exakt vad som gällde när det kom till att skrämma, döda eller undkomma en vampyr. Jag såg vampyrer som det som mördare drömmer mardrömmar om.

Nu sitter jag ensam med mina kalla kårar. Jag har tittat på filmer som jag lovat mig själv att aldrig se igen. Jag vet att jag kommer att känna mig jagad i mörkret i en vecka framöver, och jag kommer bara ta paus från att kasta blickar över axeln för en enda sak, nämligen för att förskra mig om att ett spöke eller en vampyr inte står framför mig. Och jag måste erkänna att jag älskar det.

Vad fixerade dig när du var mindre?

Tidsåtgång: Flera timmar om du har otur. Flera dagar om du har tur.

Nackdelar: Du kan springa på saker du helst ville glömma.

Fördelar: Du kan inse nya saker om dig själv och din bakgrund. Du kan återfå känslan av att du står på en grund av verkligt intresse i det du gör som kan kopplas till vad det nu är du är rotad i. Det kommer troligen kännas riktigt underbart.