Jag brukar jämföra olika saker med mitt minne. Mitt intresse för bandy är ungefär som mitt minne. Folks vilja att sticka ut är som mitt minne. Idrottshallskaffe är som mitt  minne. Riktigt, riktigt klent. 

 Post-it-lappar däremot är ungefär som mina idéer. Många, lätta, och färgglada. De råkar också vara det kanske bästa sättet att fånga de här idéerna innan de flyter iväg. För de flyter alltid iväg, även om jag upprepar dem för mig själv i flera minuter. Det är frustrerande att sätta sig ner för att skriva ner en toppenidé och inse att den inte var så bra på papper. Då har den redan tagit upp hela hjärnan (eller de 10% vi använder) under en lång stund, när man istället kunde byggt vidare på samma idé till något bra, eller kunnat slappna av och njuta av solen. Idéer måste alltid ner så fort som möjligt. Då kan de bevaras lätt, eller sållas bort snabbare.  

I fredags knallade jag runt lite hemma hos en bekant, och upptäckte att han hade satt upp flera Post-its här och var i lägenheten. Jag visste redan att han hellre byggde en hög av Post-it-idéer än, som jag, samlade dem i en bok. Han hade till och med satt upp Post-its här och var med peppande meddelanden - till sig själv.På vägen därifrån satt jag på bussen med en annan bekant. Utan förvarning skrev hon upp en komplimang på ett Post-it-block och satte på bussrutan. Och mina kugghjul började snurra.

Nu är min spegel nästan täckt av dumma och djärva idéer. Jag har satt en lapp med stora bokstäver i mitten där det står: "Varför har jag inte gjort det här förrut?" 

 #35 ...och en Post-it på det

Tidsåtgång: Tio sekunder åt gången.

Nackdelar: Det kan bli väldigt rörigt med alla intryck och dina egna idéer kan övermanna dig och tvinga ner dig i fosterställning.

Fördelar: Du kan enkelt peppa dig själv och andra eller spara alla dina idéer eller bara ha jäkligt kul med att sätta ihop en Post-it-människa av lappar  i tio olika färger. 

  Inspirationen till det här inlägget är långt ifrån behaglig. Vi snackar timmar av långsamt arbete med detaljer, och uttråkat surfande. Vi snackar kaffe. Vi snackar koffeintabletter. Och vi snackar sluddrigt så att ingen fattar. Och vad snackar vi om? Sömnbrist såklart.

 
Nu är inte detta det värsta jag varit med om i vakenheten hjulspår. Jag har varit vaken en hel dag för att efteråt vara vaken på ett café till morgonen för att sedan spontanresa till Köpenhamn utan att egentligen göra mer än att titta, äta en pizza, åka hem och få ett argt telefonsamtal hemifrån. Jag har ingen aning om hur länge jag var vaken. Man har ju sällan det. Jag vet bara att nu är jag trött och vill sova, och jag vet att jag har en punkt om just detta på min lista över blogginlägg som jag ska skriva.

Jag gör ofta så på lov: ignorerar att sova för jag vet att jag inte behöver gå upp imorgon. Lika mycket ignorerar jag det  faktum att jag får känslan av att en dag är grovt förslösad om jag vaknar runt tre på eftermiddagen. Resultat: arga texter. När jag behöver sova blir jag bekräftelsesjuk och känslig för att bli överglänst. Resultat: texter om utanförskap och ensamhet.

En gång i tiden kunde jag bara skriva på natten. Det kan vara väldigt förlösande eftersom omdömesförmågan är som en maskin som börjar skära sig när den inte får vila. Och när maskinen inte får bearbeta känslointrycken ordentligt kommer de ut i lustiga former som man inte alls skulle tillåta om det var "på riktigt". Jag brukar poängtera att det är viktigt att låta allting flöda ganska obehindrat i råtexten för att inte bli hämmad av sin egen självkritik.

Innan man ger sig in i sömnlösheten ska man veta ett par saker:

Texten kommer antagligen bli skitdålig innan den bearbetas, och kanske även efteråt. Däremot kan man ha tur och råka snubbla över lite härliga idéer och formuleringar.

Att hålla flera bollar i luften när man behöver sova är så gott som omöjligt. Jag kommer hela tiden av mig i meningarna när jag skriver detta. Det krävs en hel del koncentration för att få satserna rätt.

Det är inte kul. Alls. Det är inte kul att vara sömnlös ensam, och om du är med andra är det svårt att sätta sig ner och börja kladda. Men å andra sidan, det är oftast inte outhärdligt heller.

Jag vet inte riktigt om jag lyckats dela med mig av några egentliga skäl att testa tips nummer 34. Det får jag skylla på att omständigheterna gör mig virrig och lat. Det gäller att se mellan raderna i det här inlägget för att nå pudelns kärna. Just nu är den förbannat fluffig.

Jag har lyssnat klart på fågelsången och de första morgonpendlande bilarna. Godnatt. Vi ses väl.

P.S Ofta blir trötthetstexter ganska långa. 

#34 Skriv under extrem trötthet

Tidsåtgång: Kortsiktigt så tjänar du tid, eftersom du förlänger ditt dygn. Långsiktigt förlorar du tid eftersom du kan bli slarvig med pengar och saker, och behöva flera dagar av normal sömnrytm innan du blir dig själv igen. Skrivandet kanske tar någon timme, om det över huvud taget ska vara värt det.

Nackdelar: Du blir sur och vresig. Du börjar slarva bort saker, och när du tappat pengar och  nycklar kan du varken köpa pennor och papper, och illasinnade människor kan bryta sig in i ditt hus och stjäla dina verk. Du blir trött.

Fördelar: Sinnet öppnas på vid gavel när det oftast lite för starka behovet av självkritik försvagas. Du kan få för dig att göra märkliga saker som senare kan inspirera till texter. Du behöver inte nödvändigtvis åka till Köpenhamn. Du utforskar ditt känsloregister och får svaret på frågan: Hur förändras jag när jag blir riktigt trött?