Igårkväll hade jag lätt panik. Eftersom jag studerar har jag haft påsklov, och jag undrar om jag någonsin varit mer produktiv, åtminstone vad gäller stegen in i litteraturen, än vad jag varit under det här lovet. Idag tog det slut.Lovet alltså. På spårvagnen till skolan och en fysiklektion, med linjärt tänkande och kreativitetsbas noll, klottrade jag i anteckningsboken för glatta livet. Det blev en bagatell, men den blev fin, och jag var tvungen att skriva något medan domaren i rasande fart räknade mot tio, och jag bara låg yr på golvet av formler och modeller. 

Från min skola kunde man idag se Greenpeaces flaggskepp Rainbow Warrior, förtöjt nere i hamnen. Oavsett vad jag tycker om Greenpeace (jag vet för lite om dem, den som vill briefa mig är välkommen), var tanken på människor som reser överallt för att göra det där något i "ingen kan göra allt men alla kan göra något" en ren inspirationskälla. Under min nästan lika linjära mattelektion satt jag och klottrade abstrakta bilder (ni som får mina välkomstbrev från Brevrevolutionen kommer fa egna exempel på dem) och listade musik utan någon särskild plan. Efter skolan gick jag ner till piren, satte mig vid Rainbow Warrior och skrev ett första kapitel i mitten av en ny novell. Någonstans under skrivandet lyckades jag ragga upp en amerikansk Greenpeacekille som lovade att lobba Brevrevolutionen ombord på båten, och han gav mig dessutom sin sons adress. 

Väl hemma kollapsade mönstret. Jag gjorde misstaget att titta på, och fastna framför TVn. Jag lyckades senare rädda mig in i Pluras självbiografi och Paul Austers New York-trilogin. Och här sitter jag nu, och jag tror fan att orden lever ännu. Jag brukar fördöma skolan för hur den slaktar varje uns litteratur i mig bit för bit, men jag inser att jag kan hålla emot. Nog fan ska det gå.

Bloggens mest egocentrerade inlägg är det viktigaste av alla. Du måste skriva för att hålla skrivandet vid liv. Om du börjar få upp farten, låt inget komma ivägen. Du behöver inte lägga undan ditt liv, men om du bara lyckas slita dig från vardagsrutinen tillräckligt ofta så är du och dina ord aldrig förlorade. Vissa av er därute skriver ju bara ibland, och är nöjda med det. Ni är ändå hjältar.

Men låt ingen ta orden ifrån dig. Kämpa.

Bonus: Inlägget om morgonskrivande

Tidsåtgång: Timmar, minuter, sekunder, år och dagar, men aldrig mer än vad du själv låter det bli.

Nackdelar: Du kan inte ge vardagen din fulla uppmärksamhet.

Fördelar: "Alla föds till konstnärer, det svåra är att förbli en när man växer upp". Du solidifierar din litteraturådra. Du guldkantar ditt och allas liv, ett litet guldkorn i taget.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När sommarenkänslorna ökar i anspråk följer skrivandet med. Ni skriver väl? Det gör jag i alla fall, på en novell som inte vill sluta knuffa och buffa innanför kraniet oavsett hur mycket annat jag har att göra. Och just nu är det ganska mycket. De ko...

     Om ungefär en timme sätter jag mig i förflyttning. Jag kommer att vara stilla 20 minuter på centralen, sen blir det rörelse non-stop i fem timmar. Det är inte tungt, för jag kommer att komma fram till en stad som jag knappt känner, som förhoppn...

      Vi författare vill skriva. För somliga är det svårt att inte göra det. Det tycks inte finnas någon begränsning för i hur många olika ordningar vi kan peta ihop ord på, trots besvärliga regler som "måste" följas. Ibland känns själva författarkon...

Förhoppningsvis har du drömmar. Kanske är det konstnärliga drömmar. Kanske, bara kanske, vill du ge ut en bok, en skiva eller en annan typ av samling av det du gjort. För övnings skull låtsas vi att den är klar.   Tänk dig nu att du går omkring i en ...

När jag var liten prenumererade jag på Kalle Anka & Co. Jag minns en serie där Kalle blev superkändis på att skriva böcker, efter att ha köpt en bok där alla världens klassikerromaner finns sammanfattade i en eller ett par meningar.  Det är ju inte s...