Ibland tror jag att jag hittat grymma genvägar. Som när jag trodde att om jag bara lyssnade tillräckligt mycket på Dylan, JayMay och Nic Cave så skulle jag få en skjuts framåt. Om jag lyssnar tillräckligt noga, tänkte jag, då kan jag lära mig av dem och bli en mycket bättre låtskrivare själv.

Så jag brydde mig inte om att skriva så mycket, jag lyssnade bara. Dag ut och dag in, hörlurarna på, råpluggandes. Det skulle flyta rakt ut i blodet, tänkte jag, och sedan ska jag skriva de vackraste saker. Efter ett par veckor av den här kuren kände jag mig redo. Jag hade inte skrivit egna låtar under hela tiden, men nu jäklar skulle det bli åka av. Så jag satte mig mitt i stan, pennan i handen, såg mig omkring och försökte plocka in omgivningen, låta den smälta och rinna genom bläcket. Så blev det inte. Medan jag försökte plocka fram nya idéer ekade "Stuck Inside A Mobile With The Memphis Blues Again" i öronen. När jag försökte skriva en fängslande inlednigsrad blev den skrämmande lik en rad i "We Call Upon The Author". Inga riktigt sköna tempon och versmått fick plats när allt jag kunde tänka på var texten och melodin till "Gray or Blue". Jag var inlåst i en bur av andras ord.

Jag testade ett par dagar utan musik, men blev grinig; vardagar behöver lite guldskimmer. Jag lyssnade på andra artister, men jag var helt uppe i att analysera texter, och samma sak hände med deras texter - jag absorberade dem och de fångade in mig, lät mig inte hitta mitt eget uttryck. Räddningen blev när en kompis bad mig lyssna på ett band jag inte kände till: Explosions in the Sky. Sagt och gjort. Jag väntade mig att jag skulle analysera ännu fler texter. men de kom aldrig. Vacker, instrumental musik. jag har så svårt för instrumentala grejer, men jag kunde inte låta bli att bli lugn och lycklig av melodierna. Jag införskaffade ett album, och lyssnade. Lyssnade. Efter en stund rotade jag efter mitt anteckningsblock. Mitt behov av texter till musiken gjorde att jag omedvetet började improvisera fram egna. Och där fanns lösningen. 

Det finns dagar då jag känner att det bästa redan gjorts. Att jag bara vill skriva Dylans "I Want You" en gång till. När jag väl fattat att verkligheten inte tillåter det sätter jag på Explosions in the Sky och skriver något helt annat till deras melodier. Det blir aldrig i klass med Dylan, men det blir i alla fall mitt eget. Det gör mig glad. Sen äter jag en glass.

#53 Lyssna på musik utan text

Tidsåtgång: Ett album är oftast mellan en halvtimme och en knapp timme långt.

Nackdelar: Du kan bli helt fast och glömma bort att det kan vara nyttigt att lyssna på andras texter också. "No input - no output".

Fördelar: Du knuffar bort väggar och tak en bit och får mer utrymme för dina egna texter. Du kanske inser vilket som passar dig bäst: att skriva till färdig musik, eller att (låta någon annan?) sätta toner till texter.