Vi författare vill skriva. För somliga är det svårt att inte göra det. Det tycks inte finnas någon begränsning för i hur många olika ordningar vi kan peta ihop ord på, trots besvärliga regler som "måste" följas. Ibland känns själva författarkonsten som ett underverk som aldrig slutar måla om sig självt i färger vi inte visste fanns. På det sättet är författare, unga särskilt tycks det, vara begåvade med miljoner vassa vapen att genomborra oss med i olika vinklar, och hundra verktyg att tillverka nya sorters vapen av.

Det är vad vi är bra på, vi författare. Nu till de sämre. Många av oss är dåliga, och då menar jag riktigt urusla, på att fördjupa oss i det vi skriver om. Vi känner att det finns tillräckligt med kanyldrömmar och människominnen i oss för att skriva ihop nästan vad som helst. Kanske blir det inte helt sant, men det blir i alla fall realistiskt. Det är ju inte helt sant. Alla små detaljer vi fantisera kanske verkar välplacerade, men när vi lyfter oss över känslostormen och skrivandet saknas något. Verkar det här verkligen upplevt. Är det verkligen detta man tänker i de situationer jag har ställt min karaktär inför? Och man förstår inte vad som fattas, allt tycks ju passa in.

John Steinbeck satte sig varje morgon med de gamla hamnarbetarna och fiskarbetarna, innan han gick hem och skrev. Strindbergg var inte välkommen på Kymmendö efter att han hade gett ut Hemsöborna. 

Ibland är man bara medveten om vad man lägger märke till just när man lägger märke till det. Det finns detaljer i människor som är svåra att komma på. Man märker hur vissa detaljer förstärker varandra. En plats eller en människa färgas av sin betraktare, och de färgerna är lättare att plocka fram ur minnet än ur fantasin.

Gör: Intervjua någon. Det måste inte finnas en spännande bakgrund hos personen, hen måste inte ens verka särskilt intressant ur något perspektiv, men kan du få människan att öppna sig kommer en historia ända att framträda, dragg kommer att förstärkas och pusslet kommer att börja lägga sig självt, bara du håller hårt i bitarna. 

Skriv sedan en novell där personen är huvudkaraktär. Lycka till.

Tidsåtgång: En halvtimme för att få en bra intervju, men försök fiska på djupet, lyssna noga och ställ många frågor, Gå ner dig i personen och försök känna genom henom ögon.

Nackdelar: Vissa tycker att detta är ett "sämre" sätt att författa på. Men det är ju bara attt lyssna på det påståendet för att man ska fatta hur dumt det låter. Låt dem författa med sin överlägsna metod och be dem lämna dig ifred. Du kanske är en inbiten surrealist som inte vill framställa något som ens liknar ett verkligt porträtt, och det är ju okej det också.

Fördelar: Genom att använda verkligheten på det här sättet kommer du att få en ökad känsla för hur man bäst flätar ihop detaljer och öden. Även om du inte hittar på den här karaktären själv så kommer du att bli bättre på att hitta på verklighetstrogna figurer i fortsättningen. En gång gör stor skillnad.